.

Nu finns det inte mycket saker kvar i lägenheten, det ekar när man går genom den. Samtidigt som det känns roligt att jag ska flytta så känns det vemodigt. Jag älskar verkligen min lägenhet, den är otroligt fin och har varit en helt perfekt första-flytta-hemifrån-lya. Den har gett mig tre fantastiska år som har varit väldigt händelserika. Jag har många minnen härifrån, både bra och dåliga. Mest positiva och fina såklart! Tänk att det redan gått tre år sedan jag köpte denna lägenheten i ilfart och flyttade hemifrån. Det var nog det bästa jag gjort! Nu är det trots allt dags för mig att gå vidare i livet och ta nästa steg mot vuxenlivet. Mot sambolivet i ny stad med nytt jobb och nya äventyr! I slutändan blir det nog riktigt bra och jag tror verkligen inte att jag kommer att ångra mig. Om cirkus två månader är lägenheten ett minne blott och jag får skapa nya minnen tillsammans med min fina älskade istället. En och annan tår kommer nog fällas den dagen då jag lämnar ifrån mig nyckeln till lägenheten där mitt framtida liv startade, men jag vet att det kommer bli bra. Men, som sagt, det känns vemodigt, det är lycka och sorg i en salig blandning. Inatt ska jag verkligen njuta av att sova i min egna säng själv i min egna lägenhet för efter idag kommer dessa nätter att bli väldigt få..

Lösenordsskyddat inlägg - klicka här för att öppna.

Häromdagen ringde läkaren. Jag är frisk som en nötkärna. Proverna visade ingenting. Betyder det att jag bara inbillar mig allt? Jag orkar verkligen inte. Det är som vanligt.. Jag går till läkaren och mår piss, kan inte leva mitt liv ordentligt utan lider. De tar en miljon olika prover. En vecka senare ringer läkaren och berättar att proverna är bra, jag är frisk anser de. Ja, sen är jag tillbaka på ruta noll igen. Jag står där och känner mig misslyckad och funderar på om jag är inbillningssjuk?! Det känns som att ingen förstår mig.. Jag känner mig trasig. Varje dag lever jag med en enorm smärta som inte syns. Jag bara accepterar och klistrar på ett leende, för vad hjälper det om jag lägger mig ner och gråter av smärta och trötthet.. Det finns ändå ingen som kan hjälpa mig, för de kan varken se eller hitta felet. Just nu känns det som att inbillningssjuk, trötthet, smärta och Isabelle är synonymt. Är det såhär jag ska leva resten av mitt liv? Jag önskar bara att jag kunde få ett svar..

Bara någon vecka efter att jag lämnade in min utredande text till provtillfälle 1 i skolan så rasslade det till i inkorgen på mailen. Det kom ett mail från läraren.. Jag öppnade dokumentet som fanns i mailet och scrollade ner. Där, längst ner på sidan, stod det "Denna uppgift är godkänd". Känslan som uppstår när man läser just de orden är helt obeskrivlig. Det är lättnad, lycka, glädje och stolthet i ett. Jag klarade mig! Så himla skönt att känna att jag duger och att jag kan.. Fast det lyckoruset som infann sig då har nu utbytts till nervositet och smått panikkänsla, för nu är det dags att skriva ett nytt PM. Denna gången är det inte bestämt vad vi ska skriva, utan det är "fritt skrivande utifrån kursens innehåll". Jag har ingen aning om vad jag ska skriva men jag får väl klura lite på det ett tag..

Jag kan inte sova, har varit vaken i cirka fyra timmar snart.. Det gör ont i magen och kroppen är orolig medan huvudet är helt slut och dödstrött. Känns ungefär som om jag skulle ha feber i kroppen men det har jag inte. Att ligga vaken såhär känns helt hopplöst. Jag har räknat får, druckit vatten, kissat, lyssnat på ljudbok, öppnat fönstret, sparkat av mig täcket, gått runt i lägenheten, stängt fönstret igen och dragit på mig täcket.. Har provat allt jag kan komma på. Och om ett par timmar ska jag upp och gå till skolan. Hur ska detta gå?! Nej, nu ska jag knäppa på tvn och se om det kan hjälpa...

Lösenordsskyddat inlägg - klicka här för att öppna.

Skulle allt skita sig nu, då skulle jag nog gå under..

Sometimes it hurts to hurt someone.

Jag är så glad och stolt över mig själv att jag verkligen tänkte efter en gång till innan jag gjorde mitt val. Det måste varit det bästa jag gjort på länge. Hade det varit den Isabelle som jag var för lite mer än ett halvår sedan så hade jag nog inte gjort samma val. Just då när jag skulle göra detta val kände jag verkligen att jag har växt som person och förändrats det senaste halvåret. Jag är så glad över hur långt jag har kommit nu och jag är så glad över mina fina föräldrar och mina finafina brorsor, de är världens bästa och ställer alltid upp för mig. Det slog mig just att jag inte kunde njuta en endaste dag av julen förra året eftersom allting bara kändes skit. I år och idag är allting däremot helt annorlunda, jag är inte samma person idag som jag var för sex månader sen och det är jag så glad över. Det har verkligen varit värt all smärta, alla tårar och allt slit när jag nu ser vilket jäkla resultat det har gett.

Det säkra eller det häftiga? Usch, nej jag vet verkligen inte. Ibland är jag allt bra dum måste jag erkänna. Jag måste välja rätt eftersom det kommer bli min vardag och väljer jag fel så får jag ingen ny chans. Buhuhu..

Ibland måste man helt enkelt bara gå på magkänslan
&
lita på vad som verkligen finns där när man känner efter.