.

Ända sen den dagen Alexander föddes, för snart 2 år och 8 månader sen, så har har varit fasters lilla guldklimp. Jag har älskat honom som om han var min egen, jag har tjuvhållit, busat, pussat, kramat och tröstat. Det spelar ingen roll hur ofta vi ses, jag saknar honom ändå. När han är sjuk eller har ont så värker mitt fastershjärta av saknad, smärta och längtan. Det finns ingen som jag älskar så som fasters lilla trollunge. Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag blir alltid så himla lycklig inombords när jag får en puss, kram eller bara en liten mysstund med Alex (som jämt har myror i brallan). Det finns nästan ingen bättre känsla än att få sitta stilla och njuta av den lilla varma busiga barnkroppen som man har tätt intill sig. Gissa om jag var lycklig i påskas när jag fick ha busungen i knät, alldeles för mig själv, och läsa flera böcker medan han pekade och berättade om alla bilderna. Dessutom var det TVÅ dagar i rad! Jag blev så lycklig och rörd att jag nästan började gråta glädjetårar. Jag vet, knäppt men jag kan inte förklara i ord hur mycket jag älskar denna lilla parvel och hur mycket han betyder för mig. Fasters lilla hjärtegull! ❤