.

Gårdagen med finaste Alexander var helt underbar. Jag fick massor av blöta pussar! Vi lekte och busade med bollar, innebandyklubbor och plasttrumman. Han satt även denna gång i en plastback och lekte, lilla tokstollen, han älskade det. Under tiden Alexander sov agerade jag chaufför åt pappsen, första gången på ca ett år som jag körde bil, men kunskapen satt som en smäck där i bakhuvudet och jag klarade det galant! När jag sedan kom hem från att ha varit rallyförare så var lillen vaken och tultade runt ute på gräsmattan. Då åkte kameran fram och jag agerade fotograf, Alexander var självklart modellen. Jag placerade honom bland löven och tog en massa bilder, han var så fin! När vi sedan lekt och busat ett tag så var det dags att göra middag, det var pizzabakning som gällde. Alex bakade en alldeles egen pizza, han kollade hur hans farfar gjorde och sen härmade han honom. Lillen tyckte det var superskoj att baka pizza och ville inte alls gå därifrån. Jag hade en helt underbar dag och jag är så nöjd över att Alexander äntligen bestämde sig för att pussas lite med faster. Att jag fick med mig hembakad pizza när jag begav mig hemåt igen gjorde ju inte dagen sämre!


 

Fasters hjärtegull. ♥


Fasters nyklippta stora pojke bakar pizza.

Bernt, tänk att det redan gått nio månader sedan du lämnade oss. Idag för nio månader sedan kämpade jag för att ta mig igenom din begravning. Trots min magsjuka så fanns det inte en tvekan att jag skulle finnas där för att ta ett sista farväl av dig. Den dagen var en av de jobbigaste dagarna i mitt liv, jag ville inte att det skulle vara sant, jag ville inte inse att du verkligen var borta för gott, att vi aldrig mer skulle få ses. Du var den bästa människan jag någonsin känt, du var inte bara min "plastmorfar", du var min vän, du hade en speciell plats i mitt hjärta. Jag är besviken på mig själv att jag inte passade på att besöka dig mer när du fortfarande fanns här med oss. När mamma sa att du hade gått bort kändes det som att världen gick under, som att tiden stannade upp för en stund. Jag ville inte att det skulle vara sant, jag ville inte inse fakta. Vi hade ju bara för någon dag sedan pratat i telefon och du var så glad för att du skulle få komma på rehabilitering och jag lovade att hälsa på dig. Aldrig hade jag kunnat tro att ditt hjärta skulle sluta slå mindre än 36 timmar senare, det fanns liksom inte ens på världskartan. Trots att det gått nio månader har jag fortfarande svårt att smälta att du aldrig mer kommer tillbaka. Varför var du tvungen att lämna oss Bernt? Jag saknar dig. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Finaste bästa Bernt, du får än idag tårarna att strömma ner för kinderna. Jag kommer aldrig glömma dig, du finns med mig så länge jag lever. Och jag lovar att om jag får barn så ska jag berätta allt om dig för dom och jag ska föra vidare alla de ordspråk du lärde mig. Jag älskar dig Bernt Gunnar Larsson. Tack för att jag fick lära känna dig och ha dig i mitt liv så länge. Hoppas du har det bra i himlen och att du har fått bli fri från all smärta nu. Du var en riktig kämpe!

Det här har fått mig att förstå att man inte ska ta saker för givet, man vet aldrig när allting kan förändras.

Du gör mig alldeles varm i hjärtat, du gör mig glad & lycklig. Min fina lilla pojke, min alldeles egna brorsson. Det är kärlek i hjärtat. ♥

Imorgon kommer min älskade lilla gosegris till Uppsala, jag längtar såå mycket efter den lille krabaten! Världens finaste Alexander som, jag måste säga, är en riktig snygging i tuppkammen som faster fixade. ♥

Efter att ha jobbat den allra sista dagen (som visade sig bli otursdag) på Hasselparken i fredags med nyfunna vännen Anna så blev det en helg ute i stugan. Fredagen kantades av klumpighet, jag var i tvättstugan på jobbet och vänder mig om och slår pannan rakt i tvättställningen och slår upp ett sår och när jag kom hem och skulle baka så brände jag mig så jag får en blåsa, brände mig på nytt när tog ut maten från ugnen och så fortsatte det. I stugan blev det bland annat smultron- & blåbärsplockning, promenix med fotografering, mat i massor - grillat, chips & godis, läsning och gungande i hammocken. Jag bara älskar att vara där ute och slappa. På lördag drar jag ut igen med nytt folk, ny bok och nya tag. Då ska jag bara vila upp mig inför den kommande resan.   

Inget slår att vakna upp till strålande sol, blå himmel och fågelkvitter i en stor skön säng. Det är lyx för mig! Lyx att kunna bara kliva rakt ut och sätta sig på en inglasad altan och ha en äkta vykortsbild framför sig. Att ha en röd stuga med vita knutar är lyx. Ännu mer lyx är att bara kunna kliva ut på tomten och ha blåbär, lingon, smultron och svamp inom synhåll. Allting som har med sommarstugan att göra är lyx, utom mygg och spindlar som gärna hälsar på en.

Jag får köra på orden "en bild säger mer än tusen ord" för jag känner verkligen inte att jag orkar skriva en hel massa om roadtripen till Rågårdsvik utanför Göteborg. Det jag kan säga är att jag tog årets första dopp i glasklart svinkallt vatten på västkusten. Här kommer några få bilder från lilla kameran eftersom jag glömde systemkameran hemma, typiskt när man väl åker till ett superfint ställe.





Västkusten bjöd på strålande sol, pussar, skratt, bad och ytterst lite sömn. Men i det stora hela så är jag nöjd, två dagar där räckte. Jag fick se var F & A ska gifta sig nästa sommar. Finfint, vi åkte tvärs över landet på 6 timmar och en dag. Helt fantastiskt, och det skadade ju inte att jag hade världens bästa reskamrat! Och ja, västkusten i all ära men jag älskar vår stuga på östkusten ännu mer. Vår röda fina stuga med vita knutar!

Idag är det fyra hela månader sen du lämnade oss. Jag tänker mycket på dig, du fattas oss. Det har varit kämpigt att komma över att du inte finns längre, jag tror inte jag är över det än. För än idag när jag pratar om och tänker på det så tåras ögonen. Du har funnits hos mig i hela mitt liv, alltid varit där som en person full av glädje och inte en enda gnutta hat fanns i dig, och nu när du inte finns längre är allting så.. tomt och ensamt, speciellt där hemma. Det går inte en vecka utan att jag saknar dig. Men jag vet att du har det bättre där du är nu och vi ses ju i Nangijala min vän. Jag glömmer dig aldrig Bernt Larsson. ♥

- "Våra baciller känner inte varandra. Det måste hoppat över en bacill, sen var det typ "hej, dig känner jag inte igen, vem är du?", sen blev det bråk. Då blev du sjuk."

Gud så gulligt förklarat. Det finns bara en sak att säga - Livlig fantasi? ♥

"Slå till capricciosan, ge den en smäll".

Det slår aldrig fel, jag kan bara inte låta bli att skratta. It's so funny. ♥

- "Vi kan dansa till flickan från det blå."
♥

"Jag dricker hellre coca-cola".

Kan inte sluta le. Så jäkla sött! Det går inte att låta bli att dra på smilbanden. ♥

Bästa eftermiddagen på länge - promenad med P, snickesnack och strålande fint väder. Kan det bli bättre?

Den 10 mars 2011 gick Fredrik ner på knä och friade till Annika på Fiji, och hon svarade såklart ja. Nu är de förlovade och det blir bröllop nästa sommar. Härligt! Kärlekssagan började när Fredrik pluggade på Irland för ca 8 år sedan, han träffade Annika där och på min födelsedag blev de tillsammans. De valde ett jäkla bra datum att bli tillsammans på! :) Snart har den lilla familjen varit ute och rest i två månader, jag saknar dem. Bara 80 dagar kvar. Jag längtar!

Jag saknar er. Våra vägar möttes när vi gick i åttan, vilket snart är åtta år sedan nu. Här är ett kollage på en liten del av allt det vi gått igenom under alla år som vänner. Vår vänskap började med att vi var "Z.I.M.S.O.N." sedan blev vi bara "M.O.S.I." och nu är vi bara Melissa, Odett och Isabelle. I vått och torrt har vi hållt i ihop men på sista tiden har vi glidit ifrån varandra mer och mer. Alla har vi skaffat våra egna liv och nya människor har kommit att betyda mer för oss. För varje år som går så blir det mindre tid för varandra. Detta är synd tycker jag för ni är de vännerna som jag alltid haft oavsett skratt, gråt, svett eller blod. Tjejer, vi håller på att växa upp och våra liv har utvecklats åt olika håll och nu har vi helt enkelt valt olika vägar här i livet. Oavsett hur lång tid som gått så är det alltid lika härligt att träffa er igen, ni får mig att skratta och må bra. Jag önskar att jag alltid kunde få stanna kvar i våran lilla vänskapsbubbla även om jag vet att man en dag måste växa upp. Ni är en del av mitt liv och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta som mina bästa och närmsta vänner under de här fina åren oavsett vad som händer och sker i framtiden. Alla dessa minnen och ord som finns att säga om denna vänskap, jag skulle kunna skriva i all evighet men jag skriver kort och gott bara en sak till nu. Jag älskar er, tack för att ni finns och för att ni funnits som mina vänner i åtta hela år. ♥

Jag har inte känt mig på topp idag. Det har varit jobbigt. Många tankar har snurrat i huvudet och jag har fastnat i en ond cirkel. Ibland finns inget svar utan bara frågor. Min största fiende är jag själv. För att muntra upp mig själv så sitter jag och tittar på bilder, men jag lyckades inte så bra med att rycka upp mig.


 Jag bjuder på en bild på den finaste av alla. Här är den sista bilden på Alexander innan de åkte. You love daddy and I love you. Igår när jag fick se Alex i videosamtalet så kom en liten glädjetår och det högg till i hjärtat av saknad. Jag saknar Fredrik och Annika också. Gårdagen var hemsk, att inte veta hur det skulle gå för dem. Jag var livrädd att tsunamin skulle svepa in och spola bort allt. Men tack och lov hade de änglavakt även denna gången och klarade sig oskadda.