.

 

 

Om lite mindre än två veckor drar jag och Max till Gran Canaria. Vi har känt länge att vi skulle behöva åka iväg och bara njuta och ta hand om oss själva. Tyvärr så har Max tuffa schema stoppat oss, och vi skulle inte kunna komma ifrån förrän i slutet på januari eller början på februari. Men, så kommer det där stora MEN:et, när hans jobbresa till Frankrike blev inställd var vi inte sena med att boka in en resa den veckan istället! Den 7 december drar vi tidigt på morgonen och blir borta en vecka. Sol, värme, hotellrum, havsutsikt, All inclusive, bara jag och Max. Fy fasen vad skönt det ska bli! Vi behöver verkligen komma bort efter den där tuffa och jobbiga hösten. Jag har den senaste tiden mått lite sisådär, så den här semestern kommer som en skänk från ovan. Playa Taurito here we come!

 

 

 

Jag har ju glömt att berätta om i somras när jag, efter mycket tjat från svärmor, provade på att rida på en av hennes fina hästar. Det var en av de få dagarna då solskenet byttes ut mot spöregn på en sekund, och jag hade varken regnjacka eller vattentäta skor. Just därför så tyckte jag att jag hade en anledning till att få "slippa" rida just den dagen, men nej du. Svärmor Anette tog fram en regnjacka och ett par bastanta skor och sa "ta på dig de här du". På med grejorna och ut i spöregnet. Livrädd! Som tur är var Anette väldigt pedagogisk och berättade exakt hur jag skulle göra. Jag som är den ovigaste mest djurrädda pälsallergikern hoppade upp i sadeln och så travade vi runt på ridbanan, galloperade lite och skrittade och fasiken var läskigt det var. Kändes som att jag höll krampaktigt i tyglarna och jag trodde jag skulle ramla av vilken sekund som helst. Efter, vad som kändes som ett bra tag, fick jag äntligen hoppa ner på marken igen, och om det inte vore för att det var massa hästskit där så hade jag nog pussat marken. Lycklig var jag för att äntligen slippa allt tjat och prat om att jag ska prova rida. Svärmor tyckte dock att jag var duktig och att det såg ut som jag ridit förr. Nu frågar hon ofta om jag vill rida när jag kommer dit. Och vet ni vad... Jag har alltid en bra ursäkt på lager! Jag tror jag lämnar det där med hästridningen åt de som kan, och håller mig till det jag kan istället. Förresten, bilden som Max tog talar nog sitt egna språk - glad men livrädd tjej på hästryggen.

Så var lägenheten såld, tömd, överlämnad och jag har adressändrat så nu är jag Östhammarsbo på riktigt. Jag måste erkänna att det kändes väldigt tufft. Samtidigt som jag ville så ville jag ändå inte sälja och flytta. Jag älskade min lägenhet. Den var liksom det enda som kändes som mitt eget, min trygghet, mitt i allt kaos som jag känner ibland. Även om jag absolut inte blivit tvingad överhuvudtaget att flytta från min hemstad, sälja min lägenhet och lämna mitt liv i storstaden, så har jag liksom känt att jag inte hade något val... Som jag såg det så fanns det två val när jag tog examen. Det ena var att jag hade kvar lägenheten och bodde kvar, sökte jobb där i närheten av min lägenhet och att jag och Max bestämde oss för att fortsätta försöka få ihop livspusslet med pendlande hit och dit, som vi dittills kämpat så hårt med, men som fungerade eftersom jag inte gick i skolan varje dag och jag kunde ta mig till Max även om han jobbade skift. Det andra alternativet var att jag chansade stenhårt, och gick all in och valde att satsa på kärleken istället, vilket jag i detta fall gjorde. Detta val gjorde att jag skulle behöva lämna allt jag känner till och flytta från min hemstad, in i Max lägenhet i Östhammar, och söka jobb på nya bostadsorten. Till en början kände jag att jag var tvungen att ha kvar min lägenhet någon månad eller två för att verkligen vara säker på att jag skulle trivas i den nya staden. Men mitt i allt examens-, jobbsöknings- och sommarlovskaos så tappade jag bort mig själv... Allt det där med att jag skulle känna efter om jag trivdes först innan jag sålde min egen lägenhet föll alla i glömska och fokuset låg helt plötsligt istället på att "lägenheten måste städas, stylas, fixas och säljas lagom till alla studenter kommer till staden för att börja i skolan". Pressen på mig blev enorm och helt plötsligt blev det bråttom att få till så att allting flyttades i god tid innan mäklaren skulle komma och värdera lägenheten.. osv osv. Vips så hade jag flyttat ut nästan allt och bodde för det mesta "hemma hos Max", och jag kände mig liksom lite sådär hem- och rotlös, mittemellan två städer, två lägenheter, två liv, två viljor... Semestertiderna som rådade i det fina sommarvädret gjorde att det där med lägenhetsstylingen drog ut på tiden och jag hann börja jobba. Vips, så skulle jag hantera ett nytt jobb, nytt samboliv och en enorm lägenhetsförsäljning samtidigt. Som grädden på moset så lyckades jag blir sjuk, stuka foten och tappa rösten mitt i alltihop också. Hela min värld rasade samman känns det som... I en månad försökte jag kombinera allt det här innan jag hastigt och lustigt helt plötsligt hade tömt lägenheten, adressändrat, sagt upp alla avtal, lämnat över nycklarna och blivit x-antal hundratusen rikare. Jag hann inte tänka, jag hade inte tid att känna efter eller reflektera över hur det kändes, vad jag ville eller hur jag mådde. Det är först nu, efter några veckors "vila", som allting har kommit ifatt mig. Ibland är jag ledsen, ibland jätteglad, men mest av allt känner jag mig lite ensam. Jag lämnade min familj, mina vänner och min trygghet där borta i Uppsala. Jag hoppades kunna skapa mig själv ett nytt, lite bättre och underbarare liv, i en ny stad. Såhär i slutändan kan jag berätta att det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Varken staden, jobbet eller lägenheten i Östhammar levde upp till mina förväntningar. Tur är ju det att jag inte är den som ger upp i första taget, även om det inte alla gånger är så lätt när man känner sig nere. Jag kämpar på, en dag blir det säkert bättre. Vi varvar jobb, kartong-uppackning och hemlivet med att leta vårat drömhus. Förhoppningsvis dyker det upp snart, så att vi slipper problemet med att vi inte får plats med någonting längre!

 

 

 

 

Lyckan är total! Jag fick godkänt på min omtenta i vetenskapteori och jag kan känna mig lugn. Detta innebär att endast examensarbetet (C-uppsatsen) återstår och sen är jag FÄRDIG förskollärare! Jag blev så lycklig när jag såg resultatet att jag hoppade och tjoade så mycket att jag lyckades sträcka till mig i skulderbladet på något konstigt vis så nu har jag superont där. Men vad gör det för JAG ÄR BÄST, jag klarade tentan! Det känns som ett helt berg lättade från mina axlar så lycklig och lättad blev jag. Firade tentaresultatet med en glass ute i solskenet, för det förtjänade jag tyckte jag. Fatta 30 dagar kvar och jag är klar med allt hittills. Om det här inte är lycka så vet jag inte vad lycka är!

Nyp mig någon, är det verkligen på riktigt, är det verkligen sant!?!

 

I lördags var vi på dop för lilla Alicia. Hon var så liten och söt, nästan som en liten docka. Jag som är så sjukt svag för söta små barn blev alldeles käär! Alicia låg tryggt i min famn och slumrade till titt som tätt, det är inte lätt att hålla sig vaken på ett dop med så mycket människor när man bara är 3 månader. Då är det bättre att ligga i en trygg och varm famn!