.

Jag vill kunna släppa det, jag vill kunna glömma allt. Men jag kan verkligen inte det, för det jag känner försvinner inte bara sådär. Det tar tid för mig. Alla är olika. En dag kommer jag att må bra igen men inte just nu. Tiden gör så att ärret efter jacket bleknar mer och mer. Just nu känner jag mig sårad, sviken, arg, ledsen, lurad och ensam. Det är en del av mitt liv som försvinner. Efter så pass lång tid hade jag hunnit vänja mig vid att den delen fanns där. Varje gång jag river murarna som jag har så blir jag sårad och sviken. Hur ska jag då våga på nytt? Jag har en stor rädsla inom mig som inte vill försvinna. En stor del av allt detta känner jag att jag själv har orsakat. Även om jag vet att jag kämpade in i det sista och egentligen inte gjorde några fel. Jag menar, jag är inte mer än människa, alla har fel och brister, upp- och nedgångar. Det finns inget som kan göra allt detta ogjort, inga önskningar eller tårar kan ändra på den här situationen. Att jag aldrig får ett avslut, det är det som plågar mig mest och gör allting en miljon gånger jobbigare och svårare. Jag vet inte vad som gick fel eller vad som hände. Från en dag till en annan förändrades allt. Många många tårar har fallit och fler kommer falla. I slutändan vet jag att det inte var menat att jag skulle få leva den drömmen, det hade varit alldeles för lätt. Aldrig mer, jag säger det igen, aldrig mer. Det höll återigen på att knäcka mig totalt. Jag blev en zombie, ett skal, och jag orkar inte med det. Alla dessa frågor som snurrar runt i hjärnan, jag blir tokig. Frågorna som jag vet aldrig kommer få ett svar. Jag kämpar i det tysta varje dag med det här. Kämpar för att hålla tillbaka tårarna som bränner under ögonlocken. Jag begär inte att någon ska förstå, men jag vill inte heller höra alla dessa fula, jobbiga och oförskämda kommentarerna. Det är jobbigt nog som det är. Jag vet själv vad jag kände, trodde, hade, visste, önskade. Nu är det ändå över och här står jag själv med alla frågor, inga svar, tårar, minnen och till sist grubblandet. Om jag ändå kunde förstå vad som hände, varför det blev som det blev och när allt förändrades. Hoppet levde och blev krossat, drömmarna fanns men även de krossades, glädjen försvann den också, orken försvann all världens väg. Det finns inte ord för hur less jag är på allt detta. Jag känner mig som en värdelös liten myra på denna jord just nu men jag hoppas att jag kan växa mig större och starkare under denna sommar. Det är ingen idé att älta detta mer för jag får ändå inga svar eller något avslut. Jag tänker på alla de saker som var fina, som än idag får mig att le sådär fånigt. Och jag lovar mig själv att jag ska fortsätta kämpa tills jag en dag mår bättre. Jag får väl köra med klyschan "mister du en står dig tusen åter". Vad som helst kan hända, du vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Det här kommer snurra i hjärnan ett tag till och det är tillåtet efter att en sådan här sak har hänt. Känslor kommer svalla och det är också tillåtet. Om exakt elva dagar åker jag iväg ut till landet, iväg från allting och tar en välbehövlig paus från stan. Farväl tårar, farväl stress, farväl problem. Halloj hammock, halloj grönskan, halloj lugnet.