.

Bernt, tänk att det redan gått nio månader sedan du lämnade oss. Idag för nio månader sedan kämpade jag för att ta mig igenom din begravning. Trots min magsjuka så fanns det inte en tvekan att jag skulle finnas där för att ta ett sista farväl av dig. Den dagen var en av de jobbigaste dagarna i mitt liv, jag ville inte att det skulle vara sant, jag ville inte inse att du verkligen var borta för gott, att vi aldrig mer skulle få ses. Du var den bästa människan jag någonsin känt, du var inte bara min "plastmorfar", du var min vän, du hade en speciell plats i mitt hjärta. Jag är besviken på mig själv att jag inte passade på att besöka dig mer när du fortfarande fanns här med oss. När mamma sa att du hade gått bort kändes det som att världen gick under, som att tiden stannade upp för en stund. Jag ville inte att det skulle vara sant, jag ville inte inse fakta. Vi hade ju bara för någon dag sedan pratat i telefon och du var så glad för att du skulle få komma på rehabilitering och jag lovade att hälsa på dig. Aldrig hade jag kunnat tro att ditt hjärta skulle sluta slå mindre än 36 timmar senare, det fanns liksom inte ens på världskartan. Trots att det gått nio månader har jag fortfarande svårt att smälta att du aldrig mer kommer tillbaka. Varför var du tvungen att lämna oss Bernt? Jag saknar dig. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Finaste bästa Bernt, du får än idag tårarna att strömma ner för kinderna. Jag kommer aldrig glömma dig, du finns med mig så länge jag lever. Och jag lovar att om jag får barn så ska jag berätta allt om dig för dom och jag ska föra vidare alla de ordspråk du lärde mig. Jag älskar dig Bernt Gunnar Larsson. Tack för att jag fick lära känna dig och ha dig i mitt liv så länge. Hoppas du har det bra i himlen och att du har fått bli fri från all smärta nu. Du var en riktig kämpe!

Det här har fått mig att förstå att man inte ska ta saker för givet, man vet aldrig när allting kan förändras.