.

Jag skriver och suddar, suddar och skriver. Vet inte riktigt vad jag ska skriva eller vad jag egentligen vill skriva. Det är så många tankar som snurrar i huvudet på mig. Jag vill inte riktigt inse fakta här. Nitlotten är dragen, det gör lika ont varje gång. Jag är inte mer än människa och jag vill alltid kunna fixa allt. Vill kunna lösa allt och ta bort allt det onda. Men jag kan inte för det går inte att lösa allt och det går inte om man jobbar ensam i motvind. Jag står här med gråten i halsen, och känner mig misslyckad, tror och tänker att allt är mitt fel. Tar på mig skulden för allt fast jag egentligen inte alls borde göra det.. Jag orkar inte mer. Det värsta jag vet är när man är så feg att man inte vågar stå upp för vad man vill, när man inte vågar säga som det egentligen är. Allting känns värdelöst. Jag måste försöka kämpa vidare, tänka på allt det bra som kommer. Tänka på att det snart är sommarlov, att Alexander snart är hemma igen, att jag har världens bästa familj, att jag är stark och kan ta mig igenom det här. Men det är lättare sagt än gjort, det enda som finns just nu är tårar. På torsdag tänker jag ta mitt pick och pack och åka hem till pappa och bo där ett tag. För jag orkar inte vara själv just nu. Nu måste jag försöka rycka upp mig och bita ihop. Det är en viktig vecka med mycket som står på spel. Jag drar på mig masken som ler och låtsats att må bra.