.

två veckor.. no matter what, jag saknar dig.

Grattis världens bästa mamma på morsdag och farmorsdag! Du är så bra mamma, vad skulle jag göra utan dig? Det senaste året har min mamma funnits där för mig i ur och skur, i de tuffa och underbara tiderna. Hon har betytt så otroligt mycket för mig. Det går inte att beskriva i ord hur mycket hon har hjälpt mig, jag är så tacksam för allt hon gjort och fortfarande gör. Tack för att du är just min mamma, och tack så hemskt mycket för allt du gör för mig.

Jag älskar dig min härliga underbara mamma, kärlek till dig. ♥ 

What are words if you don't really mean them when you say them

What are words if they're only for good times, then they don't

When it's love, yeah, you say them out loud, those words, they never go away

They live on, even when we're gone

Jag är en person som aldrig vänder någon ryggen, en sådan person som alltid vill hjälpa och tro det bästa. Tycker jag om någon och om personen betyder något för mig så finns jag alltid där. Jag vill kunna ta bort allt det dåliga. Ibland, eller väldigt ofta är jag för blåögd och tror allt för väl om folk. Jag är nästan alltid för snäll och det utnyttjar många människor. En nedgång eller en motgång får inte mig att vända någon ryggen, snarare tvärtom, jag finns där och stöttar och hjälper. Jag om någon vet att det alltid hjälper att prata av sig om något inte är bra. Det hjälper bara i sig att veta att någon finns där och bryr sig. Även om jag har egna problem så stoppar det inte mig att försöka hjälpa och ta på mig andras problem också. Jag vill alltid tro det bästa om folk. Så många gånger jag kämpat för att lösa ett problem utan lösning, men jag ger inte upp för det. Jag kämpar länge och väl för de jag tycker om och som ligger mig varmt om hjärtat. 

Tell me what's wrong, I want to help you. ♥

Det värsta är inte att bli sviken utan det är att inse att man blivit totalt lurad och bedragen, förd bakom ljuset. Då undrar man vad sanningen egentligen var, hur det egentligen låg till. Det är ett evigt grubblande, undrande och konstanterande.

It hurts like hell.

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am
But these stories don't mean anything
When you've got no one to tell them to...

Det märks verkligen att det är slutet av terminen, det är hur mycket som helst att göra! Det är B-arbete som ska göras, litteratur som måste läsas, trippellogg som måste skrivas, frågor som ska ställas till handledare och utöver detta ska jag ha praktik sju timmar plus två timmars restid varje dag. Hur tror människorna i skolan att man ska klara det? Idag ska jag kämpa på och skriva lite på B-arbetet och även försöka hinna med att börja med trippelloggen, vilket jag inte tror jag hinner med men man kan ju alltid hoppas. Jag har fastnat helt på B-arbetet, analysen är så svår att utveckla, nästan omöjligt. Min skrivkamrat har analyserat alla de andra barnen också i observationen men det känner jag egentligen är rätt så oväsentligt, det är ju bara det speciella barnets leksignaler som ska analyseras. Men men, jag får väl köra på med det andra först så kanske det lossnar lite. Just nu har jag bara ingen ork. Är dödstrött, lägger mig tidigt och går upp tidigt sen så somnar jag ändå nästan alltid på bussen hem. Idag höll jag nästan på att somna på vägen till praktiken också, det är hemskt när man gör allt man kan men ändå knappt kan hålla ögonen öppna. Usch, sen så var jag även nära att somna på rasten idag. Nej, det är verkligen inte lätt, grått och trist ute och väldigt väldigt sömnigt. Får försöka hoppa i säng tidigt ikväll och satsa på att sova hela natten, oavbrutet. Det är väl bara att sätta igång och skriva på en gång nu så att jag får något gjort idag iallafall. Jag har ingen lust men det är ju som vanligt inte någon som kommer göra det år mig så jag får väl bita ihop och skriva istället för att gnällspika mig så mycket. Får tänka på att terminen snart är över och då väntar ca 2,5 månaders ledighet från allt jobbiga skolarbete och skrivande. Så jäkla härligt!

Å T T A dagar kvar.

Älskade lilla charmtroll, snart är du hemma igen. Nu är det inte många dagar kvar. Jag längtar ihjäl mig. Åkte, det gjorde en liten bebis, hem kommer en liten pratglad mysig pojke. Tänk så tiden har rusat förbi. 111 dagar har passerat och nu är det bara 18 dagar kvar tills du är i Sverige igen. Fasters fina älskling. ♥

Alla dessa underbara människor i min omgivning har gjort min helg bättre än vad jag hade kunnat tro. Torsdag kväll hoppade jag på bussen och åkte hem till pappa, kvällen spenderades ute på altanten med grillade hamburgare och påskmust. Fredagen började med en busstur till skolan för en lektion samt en promenad till jobbet för ett par timmars jobb. Träffade mamma och sen åkte jag hem till farmor och farfar. Hos mina underbara farföräldrar fick jag mumsig skinksnitsel med potatis och bea. Till efterrätt blev det jordgubbar och grädde i massor. När jag sen vandrade hem till pappa var jag en halv sockerkaka, en påse bullar, en drös skinksnitsel och en burk jordgubbar rikare. En helt okej dag måste jag säga! I lördags vaknade jag upp strax efter klockan åtta efter en orolig natt, jag åt frukost med pappa och Maggan innan jag gick ut. Det var som förr i tiden, jag hjälpte pappa med att mäta, såga, bygga. Runt lunchtid ringde Ida och vi bestämde att vi skulle åka iväg på Sofias son, Liams, ettårs kalas. Hon hämtade upp mig och vi tog en runda, med paketinslagning och massa snack, innan vi till slut landade på kalaset. Liam var så underbart söt och charmig, ett riktigt charmtroll är han! Charlott med kille kom också till kalaset, mina misstankar jag har haft ett par månader stämde, hon är höggravid och ska få barn om ett par veckor. Kors i taket vilken nyhet! Kul för henne, verkligen. Kvällen spenderades med pappa och Maggan, vi åt grillat kött och pommes. Så gott! Sen råkade jag somna i soffan, där låg jag och snarkade i ett par timmar innan jag vaknade till och kollade på film med pappsen. Imorse vaknade jag och somnade gång på gång, runt halv nio gick jag slutligen upp och käkade frukost. Sen plockade jag i ordning alla mina saker och städade efter mig innan pappa skjutsade hem mig. Sen jag kom hem har jag mest bara tagit det lugnt och kollat på film x 2. Två väldigt bra filmer, en romantisk komedi och en thriller. Nu ska jag plocka ihop sakerna som ska med till praktiken imorgon och fixa ordning lite mat. Det är dags att skärpa sig vad det gäller ätandet, många kilon har försvunnit till min glädje, fast på helt fel sätt. Det blir ris och skinksnitsel med sås, mumsigt. Alla ni underbara människor, ni fick min helg att swischa förbi. Lite skratt, få tårar och massa massa värme. Jag överlevde, sällskapet var mycket uppskattat. Nu är jag tillbaka i min egna lägenhet som just nu känns ganska tom och kall. Men jag ska stå ut, imorgon börjar sista veckan på praktiken och sista veckan för skrivandet av B-arbetet. Det är tio dagar kvar innan jag avslutar min tredje termin och börjar sommarlovet. Sommarlovet som ska vara fyllt med jobb, värme, skratt, första självständiga flygresan, kompiskärlek och många många återseenden. Det finns inte ord för hur mycket jag längtar.

Someone told me - "sometimes the chase is better than the catch"

"it takes two to tango"

Ett steg fram, två steg tillbaka. Det är en lång väg dit..

Ska jag hålla fast det eller låta det gå? Just nu vet jag inte. Jag vill så gärna, men jag borde kanske inte blunda för sanningen. Det finns snart ingen ork kvar, är på vippen att ge upp det. Ge upp det jag så länge trott på och kämpat för. Jag vill inte hamna där igen men det är just dit jag är påväg nu. Snart är första halvan av året avklarad och idag står jag här och inser att jag inte har förändrats ett dugg, jag ser mönstret som upprepar sig gång på gång. Jag klev ur en mardröm och vandrade rakt in i flera andra. Helst vill jag blunda och tro att allt det onda, elaka, jobbiga, tråkiga, hemska är borta när jag öppnar ögonen igen, men det här är min verklighet. Det spelar ingen roll hur mycket jag blundar för i slutet av dagen står jag ändå här mitt uppe i allting, det är ingen annan som tar skada, det är bara jag själv. Ska jag gå på magkänslan, lyssna på hjärnspökena eller ska jag bara strunta i allting och 'go with the flow'? Det här är frågor jag ställer till mig själv varje dag, men inget vettigt svar kommer jag fram till.. Jag önskar att allting bara var lite lättare.

Varför jag för? Varför varför varför?
Ge mig ett svar, ett tecken, något. Vad som helst?!

Idag är det fyra hela månader sen du lämnade oss. Jag tänker mycket på dig, du fattas oss. Det har varit kämpigt att komma över att du inte finns längre, jag tror inte jag är över det än. För än idag när jag pratar om och tänker på det så tåras ögonen. Du har funnits hos mig i hela mitt liv, alltid varit där som en person full av glädje och inte en enda gnutta hat fanns i dig, och nu när du inte finns längre är allting så.. tomt och ensamt, speciellt där hemma. Det går inte en vecka utan att jag saknar dig. Men jag vet att du har det bättre där du är nu och vi ses ju i Nangijala min vän. Jag glömmer dig aldrig Bernt Larsson. ♥

Jag lovade mig själv. Kunde trots det inte låta bli. Konstigt är det egentligen.

Det är upp till bevis.

Nils Åke Alexander har namnsdag idag. Grattis från faster. Min lilla älskling ♥
Världens bästa pappa har också namnsdag. Grattis pappa från dotter ♥


Lilla & Stora Åke.

Första veckan på praktiken avklarad. Jag är nöjd med mig själv, jag har kämpat mig dit trots stukad fot, enorm trötthet och förkylning med öront, nästäppa och lite halsont. Tummen upp för mig och min otroligt envisa vilja vad gäller saker som jag lyckas klara av trots alla motgångar. I torsdags somnade jag på bussen hem från praktiken och för första gången någonsin så missade jag hållplatsen jag skulle av på, jag sov som en stock och ögonen gick inte att hålla öppna, men någon gång ska ju bli den första. Jag lyckades iallafall vakna så att jag kunde hoppa av bussen innan den hann allt för långt. Fredag kväll kom det onda i örat tillbaka som ett brev på posten så det blev en lugn kväll med tv-tittande och soffmys. I fredags var jag redo att åka till akuten med öra och fot men min feghet gjorde att jag inte vågade åka dit. Tur var ju det för när jag vaknade i lördags så var det onda i örat puts veck och foten kändes bättre! Nu är det bara den envisa snuvan som inte vill försvinna och med det kommer en trötthet som inte är av denna värld. Lördagen började med att jag vaknade tidigt som vanligt men jag var så trött så att det blev en lång sovmorgon för mig. Låg och drog mig så länge att jag till slut, när pappa ringde och sa att han tänkte komma om en halvtimme, fick kasta mig upp ur sängen och springa in i duschen och slänga på mig lite kläder. Pappa kom och han hjälpte mig att fixa min cykel eftersom jag på senaste tiden har blivit världsmästare i att få punktering, sen följde jag med honom hem. När jag kom hem dit så bjöds jag på lunch och fika innan jag hoppade in i jeepen och gjorde ett spontanbesök hos farmor och farfar. Även där fick jag fika och så pratade jag lite innan jag körde hem till pappa igen. Hemma hos pappa igen så fick jag, Maggan och pappa ett äventyr vi sent glömmer. Jag kommer hem från farmor och kör in bilen i garaget, lite senare ska Maggan ha en sak i bilen och den är låst eftersom jag låste när jag gick ur den. MEN, bilnyckeln var helt försvunnen! Jag sa att jag hade lagt bilnyckeln på köksbordet där jag hittade den innan jag åkte iväg men då sa hon och pappa att nyckeln inte låg där nu. De fick helt enkelt ta extranyckeln. Den följande halvtimmen letade vi överallt efter nyckeln, i min väska, tröja, pappas byxor, ute i garaget, på gräsmattan, på golvet inomhus, på köksbordet, i soporna, och ja alla ställen där jag kunde tänka mig. När en halvtimme hade gått och jag hade sagt att "det måste vara ett skämt eller något för jag vet att jag la bilnyckeln på bordet när jag kom in", så hittade Maggan nyckeln i pappas jacka. Åh, jag blev så irriterad för där hade vi skyllt på mig och jag hade nästan slitit mitt hår så var det inte ens mitt fel. Hur som helst, nyckeln kom till rätta och jag kunde sätta mig ute i solen och lösa lite korsord. Någon timme senare fick jag grillat kött och pommes frites till middag och sen glass till efterrätt. Mycket mycket gott och efterlängtat! Sen tog jag bussen hem och somnade på soffan tidigt. Imorse vaknade jag tidigt och gick upp och fixade lite men vid halv tio var jag tvungen att lägga mig och sova igen eftersom jag inte alls känner mig så pigg idag, är väldigt täppt i näsan och riktigt trött. Jag hade tänkt att bara sova en timme men det blev i slutändan ca tre timmar. Efter det har jag varit till mamma och lämnat tillbaka hennes cykel som jag lånade sist jag var där, sen åkte vi och handlade. Sen jag kom hem har jag mest vilat och plockat lite hemma. Nu ska jag försöka ta tag i städningen, måste försöka hitta orken att städa..

- "Våra baciller känner inte varandra. Det måste hoppat över en bacill, sen var det typ "hej, dig känner jag inte igen, vem är du?", sen blev det bråk. Då blev du sjuk."

Gud så gulligt förklarat. Det finns bara en sak att säga - Livlig fantasi? ♥

Bara 30 dagar kvar tills sommarlovet är här. Jag längtar! Min hjärna har redan tagit sommarlov så jag hoppas jag klarar mig utan den den här månaden. 30 dagar varav dessa är 22 vardagar, det känns jäkligt bra vill jag lova! Jag räknar ner dag för dag tills lovet är här. Jag ser ljuset i tunneln. 

Alexander blir nio månader idag, han är har hunnit bli så stor. Det har gått exakt 90 dagar sen jag såg lilla älsklingen. Tänk er, tre hela månader utan det här charmtrollet. Jag saknar honom så mycket! Han har lärt sig sitta själv, stå med stöd och gå när man håller i hans händer, han har också hunnit få fyra tänder. Helt ofattbart hur mycket han har växt och utvecklats. Fasters lilla älskling. ♥

"Everybody has ups and downs and everybody become insecure sometimes"