.

Fördjupningsarbetet är inlämnat och idag drar den nya, sista, terminen igång. Det kommer bli väldigt tuffa tjugo veckor till examen det här. Jag förstår inte hur jag ska hinna med allt och framför allt klara av allting. Herregud... Jaja, en dag i taget. Inatt kunde jag inte sova för att jag var så himla nervös! Jag har inte bara terminsstart idag, utan dessutom ska jag till sjukhuset och få information om utrustning. Den kommande natten ska jag göra en sömnutredning för att se om det är något galet med sömnen som påverkar att jag är så trött om dagarna. Jag har alltså all rätt att vara dubbelt så nervös! Usch, jag har redan ont i magen och då har dagen bara börjat...

I maj kommer en liten prinsessa till världen, jag ska bli faster igen och världens finaste trollunge ska bli storebror! Det är så underbart att glädjetårarna sprutar. Tänk att fasters lilla älskling, Alexander, ska bli storebror och tänk att han hade rätt - det blir en liten flicka, en lillasyster. Blir det en liten Eleonora tro? Åååh, jag längtar så mycket att jag nästan dör! Mini, faster älskar dig redan! ❤

Jag kan inte fatta att det gått ett helt år sedan jag träffade killen som numera är min underbara pojkvän. Det är nästan så att jag måste nypa mig för att förstå att det är sant. Innan jag träffade Max hade jag haft det väldigt tufft, mycket dåligt och jobbigt hade hänt. För att inte lura varken honom eller mig så valde jag att öppna mitt hjärta och berätta om detta. I den stunden hade jag aldrig kunnat tro att Max skulle stå här vid min sida, som min pojkvän, ett år senare. Jag kan verkligen inte förklara hur fantastisk människa Max är, han tog emot mig och mina problem med öppen famn och valde att stanna hos mig och kämpa tillsammans med mig. Det är så att man blir tårögd när jag tänker på allt min fina underbara älskling fått utstå och gå igenom under det här året. Efter att jag bråkat med mina känslor i en månad så gick det inte att dölja längre, det var ett faktum, jag var dökär i Max. Efter det så har vi haft våra upp och nedgångar, men vi har alltid funnits där för varandra och hjälps åt att tackla problemen. Tack vare Max och hans fantastiskt stora stöd har jag kämpat mig tillbaka till livet och funnit lyckan igen. Jag mår bra igen.. Det finns inte ord som kan förklara hur lycklig jag känner mig som har fått träffa denna underbara människa och dessutom fått honom som min pojkvän. Innan jag träffade Max var jag trasig, och jag visste inte hur jag någonsin skulle kunna bli hel igen. När jag är med Max är jag hel igen, han var pusselbiten som saknades. 366 dagar (det var ju skottår) har gått sen det blev vi, och vi satsar på många många fler! Nu blickar vi framåt och planerar vår framtid – min examen, flytta ihop och spendera varje dag tillsammans. Det känns fantastiskt och overkligt att det här är min verklighet. Jag är så lycklig! Max, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Vi två för alltid!

Jag saknar dig så. Trots att det gått snart två år sen du lämnade oss saknar jag dig fortfarande varje gång vi samlas allihopa. Du fattas oss. Hoppas du har det bra i himlen! ❤

Igår när jag kom hem möttes jag av denna lapp innanför dörren till min lägenhet. Bara då smälte mitt hjärta, men inte nog med det..

När jag sen tittade upp så hade Max städat hela min lägenhet. Min fina älskling! Jag blev så himla överraskad men väldigt glad såklart. Han är ju för underbar, min alldeles egna Max. Jag är så lyckligt lottad som har fått träffa just honom och fått honom som min känns fantastiskt och nästan lite overkligt fortfarande, även fast vi nu hållt ihop i 11 månader. ❤

I fredags fick jag träffa Emelies tre månader gamla dotter, Milla, för första gången. Hon var så himla söt! Tjocka bebis-kinder, små bebisfingrar som hon stoppade in i sin lilla mun hela tiden, bebislukt och sådant där mjukt bebisrufs i det mjuka bebisfjunet. Jag blev störtkär! Mitt hjärta smälte när hon log mot mig och när hennes små fingrar slöt sig runt mitt pekfinger blev jag alldeles rörd. Jag älskar bebisar! Milla var verkligen superfin och alldeles välskapt och en kopia av sin mamma Emelie. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundsjuk på dem som får träffa den lilla sötnosen varje dag.

Vilken jäkla resa jag har gjort! För ett år sedan var jag knäckt, trasig och förstörd. Jag tog tag i det och kämpade mig tillbaka till livet. Genom ett stort stöd, olika strategier och ren envishet så har jag hittat tillbaka till den gamla Isabelle igen. Det känns så jäkla skönt och jag är så stolt över mig själv. Idag avslutade jag tryggheten, och det stora hjälpstödet jag haft i över 14 månader träffade jag för den allra sista gången. DET, ja det, är lycka, glädje och stolthet! Nu står jag på egna ben igen, starkare än på många många år. Med mig i bagaget har jag en massa verktyg, hjälpande ord och en hel del stärkande upplevelser. Jag är tillbaka, jag är frisk, jag är stolt, jag mår bra, jag är fullt levande igen och jag är så jäkla lycklig över att jag klarade det. Tack till alla som stöttat mig, hjälpt mig och funnits vid min sida under min sjukdomstid. Ni är orsaken till att jag klarade mig genom de här 14 månaderna av dippar och toppar. Jag är Isabelle, och jag är envis, stark och FRISK!

Jag älskar dig Max. Tack för att du alltid står vid min sida och tröstar, hjälper och stöttar när allting känns svårt. Du är mitt allt, min själsfrände. Nio månader har gått sen det blev vi två och det känns helt underbart att vi fortfarande står här, kärare än någonsin, och planerar vår framtid tillsammans. Vi har testats många gånger under de här månaderna med motgångar, distansen och meningsskiljaktigheter men än håller vi hårt om varandra. Fina fina du, tack för de här underbara nio månaderna. Vi två för alltid! ❤