Tårarna var inte långt borta.
Så var lägenheten såld, tömd, överlämnad och jag har adressändrat så nu är jag Östhammarsbo på riktigt. Jag måste erkänna att det kändes väldigt tufft. Samtidigt som jag ville så ville jag ändå inte sälja och flytta. Jag älskade min lägenhet. Den var liksom det enda som kändes som mitt eget, min trygghet, mitt i allt kaos som jag känner ibland. Även om jag absolut inte blivit tvingad överhuvudtaget att flytta från min hemstad, sälja min lägenhet och lämna mitt liv i storstaden, så har jag liksom känt att jag inte hade något val... Som jag såg det så fanns det två val när jag tog examen. Det ena var att jag hade kvar lägenheten och bodde kvar, sökte jobb där i närheten av min lägenhet och att jag och Max bestämde oss för att fortsätta försöka få ihop livspusslet med pendlande hit och dit, som vi dittills kämpat så hårt med, men som fungerade eftersom jag inte gick i skolan varje dag och jag kunde ta mig till Max även om han jobbade skift. Det andra alternativet var att jag chansade stenhårt, och gick all in och valde att satsa på kärleken istället, vilket jag i detta fall gjorde. Detta val gjorde att jag skulle behöva lämna allt jag känner till och flytta från min hemstad, in i Max lägenhet i Östhammar, och söka jobb på nya bostadsorten. Till en början kände jag att jag var tvungen att ha kvar min lägenhet någon månad eller två för att verkligen vara säker på att jag skulle trivas i den nya staden. Men mitt i allt examens-, jobbsöknings- och sommarlovskaos så tappade jag bort mig själv... Allt det där med att jag skulle känna efter om jag trivdes först innan jag sålde min egen lägenhet föll alla i glömska och fokuset låg helt plötsligt istället på att "lägenheten måste städas, stylas, fixas och säljas lagom till alla studenter kommer till staden för att börja i skolan". Pressen på mig blev enorm och helt plötsligt blev det bråttom att få till så att allting flyttades i god tid innan mäklaren skulle komma och värdera lägenheten.. osv osv. Vips så hade jag flyttat ut nästan allt och bodde för det mesta "hemma hos Max", och jag kände mig liksom lite sådär hem- och rotlös, mittemellan två städer, två lägenheter, två liv, två viljor... Semestertiderna som rådade i det fina sommarvädret gjorde att det där med lägenhetsstylingen drog ut på tiden och jag hann börja jobba. Vips, så skulle jag hantera ett nytt jobb, nytt samboliv och en enorm lägenhetsförsäljning samtidigt. Som grädden på moset så lyckades jag blir sjuk, stuka foten och tappa rösten mitt i alltihop också. Hela min värld rasade samman känns det som... I en månad försökte jag kombinera allt det här innan jag hastigt och lustigt helt plötsligt hade tömt lägenheten, adressändrat, sagt upp alla avtal, lämnat över nycklarna och blivit x-antal hundratusen rikare. Jag hann inte tänka, jag hade inte tid att känna efter eller reflektera över hur det kändes, vad jag ville eller hur jag mådde. Det är först nu, efter några veckors "vila", som allting har kommit ifatt mig. Ibland är jag ledsen, ibland jätteglad, men mest av allt känner jag mig lite ensam. Jag lämnade min familj, mina vänner och min trygghet där borta i Uppsala. Jag hoppades kunna skapa mig själv ett nytt, lite bättre och underbarare liv, i en ny stad. Såhär i slutändan kan jag berätta att det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Varken staden, jobbet eller lägenheten i Östhammar levde upp till mina förväntningar. Tur är ju det att jag inte är den som ger upp i första taget, även om det inte alla gånger är så lätt när man känner sig nere. Jag kämpar på, en dag blir det säkert bättre. Vi varvar jobb, kartong-uppackning och hemlivet med att leta vårat drömhus. Förhoppningsvis dyker det upp snart, så att vi slipper problemet med att vi inte får plats med någonting längre!
Kommentarer