.

Jag kan inte fatta att det gått ett helt år sedan jag träffade killen som numera är min underbara pojkvän. Det är nästan så att jag måste nypa mig för att förstå att det är sant. Innan jag träffade Max hade jag haft det väldigt tufft, mycket dåligt och jobbigt hade hänt. För att inte lura varken honom eller mig så valde jag att öppna mitt hjärta och berätta om detta. I den stunden hade jag aldrig kunnat tro att Max skulle stå här vid min sida, som min pojkvän, ett år senare. Jag kan verkligen inte förklara hur fantastisk människa Max är, han tog emot mig och mina problem med öppen famn och valde att stanna hos mig och kämpa tillsammans med mig. Det är så att man blir tårögd när jag tänker på allt min fina underbara älskling fått utstå och gå igenom under det här året. Efter att jag bråkat med mina känslor i en månad så gick det inte att dölja längre, det var ett faktum, jag var dökär i Max. Efter det så har vi haft våra upp och nedgångar, men vi har alltid funnits där för varandra och hjälps åt att tackla problemen. Tack vare Max och hans fantastiskt stora stöd har jag kämpat mig tillbaka till livet och funnit lyckan igen. Jag mår bra igen.. Det finns inte ord som kan förklara hur lycklig jag känner mig som har fått träffa denna underbara människa och dessutom fått honom som min pojkvän. Innan jag träffade Max var jag trasig, och jag visste inte hur jag någonsin skulle kunna bli hel igen. När jag är med Max är jag hel igen, han var pusselbiten som saknades. 366 dagar (det var ju skottår) har gått sen det blev vi, och vi satsar på många många fler! Nu blickar vi framåt och planerar vår framtid – min examen, flytta ihop och spendera varje dag tillsammans. Det känns fantastiskt och overkligt att det här är min verklighet. Jag är så lycklig! Max, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Vi två för alltid!

Häromdagen ringde läkaren. Jag är frisk som en nötkärna. Proverna visade ingenting. Betyder det att jag bara inbillar mig allt? Jag orkar verkligen inte. Det är som vanligt.. Jag går till läkaren och mår piss, kan inte leva mitt liv ordentligt utan lider. De tar en miljon olika prover. En vecka senare ringer läkaren och berättar att proverna är bra, jag är frisk anser de. Ja, sen är jag tillbaka på ruta noll igen. Jag står där och känner mig misslyckad och funderar på om jag är inbillningssjuk?! Det känns som att ingen förstår mig.. Jag känner mig trasig. Varje dag lever jag med en enorm smärta som inte syns. Jag bara accepterar och klistrar på ett leende, för vad hjälper det om jag lägger mig ner och gråter av smärta och trötthet.. Det finns ändå ingen som kan hjälpa mig, för de kan varken se eller hitta felet. Just nu känns det som att inbillningssjuk, trötthet, smärta och Isabelle är synonymt. Är det såhär jag ska leva resten av mitt liv? Jag önskar bara att jag kunde få ett svar..

Jag saknar dig så. Trots att det gått snart två år sen du lämnade oss saknar jag dig fortfarande varje gång vi samlas allihopa. Du fattas oss. Hoppas du har det bra i himlen! ❤