.

Det kryper i mig, jag blir TOKIG på den här tentan!! Jag HATAR den. Helt värdelös, jag lär mig inget utan får mest bara panik. Musiskt hit och musiskt dit, vem bryr sig liksom? Jag har fastnat och vet inte hur jag ska komma vidare. Inget hjälper. Klarar jag det här så är det ett UNDER! Blää, jag har ingen lust alls. Det går inte bra idag med tentan alltså. PANIKÅNGEST är ordet som sammanfattar alla känslor för den här tentan. Den är värdelös. Jag är helt ute och cyklar med allt jag skriver. Känns som att jag hittar på lite här och där. Fuskar lite. Bättre det än ingenting.. BLÄ helt enkelt!

Så jäkla underbart! Jag sov som en stock hela natten. Det var längesen jag sov så gott som jag gjorde inatt. Ibland är det bara så härligt! Idag är det sommartid, vilket betyder att jag förlorar en HEL timmes tentaplugg. Bäst jag sätter fart med en gång..

So long.

Bästa eftermiddagen på länge - promenad med P, snickesnack och strålande fint väder. Kan det bli bättre?

Det kommer vara en fullproppad dag, med tenta, promenad och fixande. Sen får vi se hur dagen blir, och om jag hinner med allt eller inte. Inatt var det första natten på länge som jag sov ordentligt, har haft så ont i nacken och mycket migrän så jag har legat vaken halva nätterna. Igår kilade jag upp på jobbet efter skolan och då gav "världens snällaste arbetskamrat som alltid har med sig ett helt apotek i väskan" Liselotte mig några tabletter som jag skulle prova. Dessa kombinerat med vetevärmekudden gav mig många timmars sömn i sträck, var bara vaken två av nio timmar. Jag hoppas att jag ska bli bättre snart så jag återfår en hel natts sömn. Det värsta som finns är när man inte kan sova, hela kroppen påverkas av det. Jag fick ändå sju timmars sömn inatt vilket är mycket jämfört med de andra dagarna som varit den här veckan, då fick jag vara glad om jag ens fick fyra timmars sömn. Jag hoppas den här dagen blir lika bra som natten.. Hemtenta var det nu já!

Idag tar jag ett uppehåll från tentan och jag ska ta en promenad om vädret tillåter. Vart tog solen och våren vägen? Det spösnöade här nyss. Usch! Nu tycker jag att vädergudarna kan vara lite snälla mot mig och ge mig sol! Har sett fram emot att få komma ut och promenera hela veckan och sen när jag väl ska ut så försvinner våren, vad är det för stil? Nu ska jag äta lunch och göra mig klar sen promenerar jag iväg. Snälla vädergudarna, "let it shine, let it shine on me".

Ciao!

tomorrow is another day.

Den 10 mars 2011 gick Fredrik ner på knä och friade till Annika på Fiji, och hon svarade såklart ja. Nu är de förlovade och det blir bröllop nästa sommar. Härligt! Kärlekssagan började när Fredrik pluggade på Irland för ca 8 år sedan, han träffade Annika där och på min födelsedag blev de tillsammans. De valde ett jäkla bra datum att bli tillsammans på! :) Snart har den lilla familjen varit ute och rest i två månader, jag saknar dem. Bara 80 dagar kvar. Jag längtar!

Varje gång jag kollar på hemtentan så får jag ångest, den är så svår och krånglig. Blä vad jag inte orkar med den. Men det är ju ingen annan som kommer göra den åt mig så det är bara att fortsätta med det ångestfyllda skrivandet antar jag. Stressandet börjar ta på mig, illamående, sömnproblem, huvudvärk, konstant trötthet. Den här kursen får tummen ner utav mig. Nästa kurs kanske blir bättre, det återstår att se om en vecka. Nu måste jag fortsätta med mitt ångestfyllda skrivande. Jag hoppas på lite flyt idag, jag vill bara få ner sakerna - tjoff tjoff tjoff. Jag orkar inte men "har man gett sig in i leken, så får man leken tåla". Right?

Jag känner mig bara tom. Uttråkad, trött och irriterad. Den här uppgiften tar kol på mig. Aldrig hade jag kunnat tro att jag, som brukar kunna skriva, inte är det minsta nöjd med det jag får ner. Jag skriver, suddar, tänker, skriver, suddar ännu mer och till slut tar jag bort allt.. Så har jag hållt på hela dagen. It sucks! Men snart är jag förhoppningsvis klar med den här uppgiften, då är det "bara" hemtentan kvar. Jag är så trött nu så att jag mår illa. Men jag måste göra klart innan jag ger upp för idag. Åh jag orkar inte, jag vill ha sommarlov nu. Skoltrött, jag? Nej verkligen inte.

Idag ger jag mig själv förbud att göra något annat än att plugga. Paniken har bitit sig fast i mig för jag kommer ingenstans. Idag ska jag kämpa, om jag så ska slita håret av mig, för att blir klar med en utav sakerna iallafall. Håll tummarna för att jag lyckas ta mig igenom detta.

Jag saknar er. Våra vägar möttes när vi gick i åttan, vilket snart är åtta år sedan nu. Här är ett kollage på en liten del av allt det vi gått igenom under alla år som vänner. Vår vänskap började med att vi var "Z.I.M.S.O.N." sedan blev vi bara "M.O.S.I." och nu är vi bara Melissa, Odett och Isabelle. I vått och torrt har vi hållt i ihop men på sista tiden har vi glidit ifrån varandra mer och mer. Alla har vi skaffat våra egna liv och nya människor har kommit att betyda mer för oss. För varje år som går så blir det mindre tid för varandra. Detta är synd tycker jag för ni är de vännerna som jag alltid haft oavsett skratt, gråt, svett eller blod. Tjejer, vi håller på att växa upp och våra liv har utvecklats åt olika håll och nu har vi helt enkelt valt olika vägar här i livet. Oavsett hur lång tid som gått så är det alltid lika härligt att träffa er igen, ni får mig att skratta och må bra. Jag önskar att jag alltid kunde få stanna kvar i våran lilla vänskapsbubbla även om jag vet att man en dag måste växa upp. Ni är en del av mitt liv och kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta som mina bästa och närmsta vänner under de här fina åren oavsett vad som händer och sker i framtiden. Alla dessa minnen och ord som finns att säga om denna vänskap, jag skulle kunna skriva i all evighet men jag skriver kort och gott bara en sak till nu. Jag älskar er, tack för att ni finns och för att ni funnits som mina vänner i åtta hela år. ♥

Idag har det inte gått alls, jag har inte kommit någonstans med uppgiften. Jag hatar de här dagarna när jag verkligen inte kan skriva eller koncentrera mig. Nu ger jag upp för det går ändå inte, det är ingen idé att kämpa när det enda som finns i huvudet är tomhet. Kanske infinner sig inspirationen imorgon? Kanske det går bättre efter att jag fått luncha med pappa imorgon? Kanske han kan peppa mig så jag får tillbaka kämparlusten? Vi får se hur det går.. Jag lämnar pluggandet för nu och äter lite fläskfilé med ris och sås istället.

Ciao!

Jag har bestämt mig för att försöka trotsa det som satt käppar i hjulet för mitt liv de senaste snart fyra åren. Ibland måste man försöka att leva vidare oavsett handikapp, varje dag är just nu en kamp och migränen kommer var och varannan dag. Men trots detta så ska jag peka långfinger åt min huvudvärk och börja träna. Eller jag måste iallafall försöka ta tag i mitt liv även om jag vet att jag kommer att få så sjukt ont i huvudet och må sämre i det men kanske förhoppningsvis må bättre i kroppen.. Därför frågar jag, är det någon som vill hänga på och börja träna med mig?

Jag har utvecklat en rädsla som gör att jag inte vågar och den rädslan hindrar mig. Den har byggts upp under en lång tid nu. Sist övervann jag rädslan men nu har den kommit tillbaka och nu är den ännu värre, och jag försöker hela tiden, till och med när jag sover, bearbeta denna rädsla. Jag är redo att anta utmaningen men varje gång jag tror jag kommit ett steg längre i processen att besegra rädslan så slår den tillbaka. En dag ska jag övervinna rädslan.. Frågan är bara när den dagen kommer?

Jag har inte känt mig på topp idag. Det har varit jobbigt. Många tankar har snurrat i huvudet och jag har fastnat i en ond cirkel. Ibland finns inget svar utan bara frågor. Min största fiende är jag själv. För att muntra upp mig själv så sitter jag och tittar på bilder, men jag lyckades inte så bra med att rycka upp mig.


 Jag bjuder på en bild på den finaste av alla. Här är den sista bilden på Alexander innan de åkte. You love daddy and I love you. Igår när jag fick se Alex i videosamtalet så kom en liten glädjetår och det högg till i hjärtat av saknad. Jag saknar Fredrik och Annika också. Gårdagen var hemsk, att inte veta hur det skulle gå för dem. Jag var livrädd att tsunamin skulle svepa in och spola bort allt. Men tack och lov hade de änglavakt även denna gången och klarade sig oskadda.

Vad är det som händer där ute i världen? Först var det joprdbävningen och nu en tsunami. Hela familjen är ett nervvrak! Fredrik, Annika och Alexander befinner sig på Fiji-öarna just nu och det är tsunamivarning där. De har just nu evvakuerats mitt i natten där och befinner sig uppe på ett berg men faran är långt ifrån över. Jag ska erkänna att jag är livrädd, rädd att något ska hända. Jag pratade med dem imorse via Tango och fick se min lilla älskling Alexander och så fick jag väldigt goda nyheter som jag levde på hela dagen tills allt rasades när jag fick höra om jordbävningen och tsunamin. Snälla ge dem änglavakt även denna gången. Ingen vila, ingen ro. Jag följer nyhetsuppdateringarna slaviskt för att få veta vad som händer ute i världen. Sitter här och håller tummar och tår för att allt ska gå bra. 


Massa kärlek till lilla familjen, till de tre starka och modiga personerna. ♥

Jag bara öser ur mig negativitet. Allt jag säger är negativt, det finns inte en enda gnutta positivitet inom mig. Om någon försöker säga något positivt har jag förmågan att alltid vända det till något negativt. Det är illa skulle jag vilja säga.

Vad hände? Var gick allting snett? Hur kunde det bli så fel?

Tre ord som kan sammanfatta denna hemska dag; tjatande, MIGRÄN & trötthet!

För sju månader sedan kom en efterlängtad bebis till världen, efter nio månaders väntan. Det var en pojke som fick namnet Alexander. När Alexander var sex dagar gammal fick faster Isabelle träffa honom för första gången. Han var så liten, så fin, så.. UNDERBAR! Jag har aldrig känt den sortens glädje jag gjorde då. En liten bebis, jag var definitivt kär! Jag ville bara pussa och peta på den lille fina Alexander. Det första jag la märke till var att han hade sin pappas ögon, han var en mini-Fredrik. Pappa upp i dagen. Under hela sitt liv, under sina sju månader, har Alexander blivit bortskämd med kärlek och saker från hela familjeskaran. Han är så älskad av oss alla. Vi längtar ihjäl oss här hemma efter lillen. Fasters fina pojke, det finns ingen som gör mig lyckligare just nu. Jag känner en speciell sorts kärlek till Alexander. Nils Åke Alexander, grattis på sju månaders dagen! 


Kalla mig töntig, knäpp eller vad ni vill men jag älskar denna lilla krabat. Han är så söt på den här bilden, när jag ser den här bilden vill jag nästan äta upp honom för att han är så otroligt söt. Jag vill pussa sönder älsklingen. Det är kärlek på hög nivå! ♥