.

Det är bättre förr än senare.

Jag vill så mycket, kanske alldeles för mycket. Det här funkar bara inte längre. Jag vet inte vad jag ska göra. Det blir hela tiden ett steg fram, två steg bak. Vad gör jag nu? Hur lång tid kommer det ta? Vad och hur gör jag för att få ihop allt igen?

Jag ska inte låta det ta över, jag ska kämpa in i det sista.

Vad gör man när det känns som om någon dragit undan mattan under fötterna på en och gjort så att man tappat fotfästet? Hur kommer man på fötter igen?

Jag förstår piken. Ett ljus gick nu upp och poletten föll ner. Det är absolut inget mer snack om saken nu måste jag säga.

Tänk att allting här i livet kan förändras på en sekund. Det tog bara en sekund och så var det kört igen..

Vissa människor har bara det. Det som no matter what kan få en annan människa att bli så sjukligt glad och känna sig tillfreds med livet. De människorna är så fantastiska, och jag tror att de är sällsynta. Ni som träffat en sådan människa, håll fast och släpp aldrig den personen. Ofta så vet inte människor som har det själva om det och det är det som gör att de inte förlorar den förmågan att kunna sprida sin magiska glädje omkring sig. Tummen upp för människorna som har det! 

Only time will tell..

Vet ni vad, det var det bästa och klokaste jag har hört på länge. Det är verkligen så sant som det är sagt, det stämmer in i minsta detalj! Verkligen smart förklarat tycker jag. Bästa citatet på länge länge!

Have you ever tríed to smile and hide your pain, even though you're not okay?
I have, I have.
Have you ever been caught in the pouring rain, wondering if anything can ever feel the same, again? Yeah.
You try to be proud of who you are, but still you got to let those teardrops fall, away.

I can feel it all down deep inside.
But oh, I want to let these feeling rise.

I know it will be fine.

"Jag har många kompisar men få vänner. Skillnaden mellan kompis och vän är att en kompis vet ingenting medan en vän vet mycket om mig och jag vet mycket om den. Vänskap handlar om ömsesidigt förtroende."

två veckor.. no matter what, jag saknar dig.

Jag är en person som aldrig vänder någon ryggen, en sådan person som alltid vill hjälpa och tro det bästa. Tycker jag om någon och om personen betyder något för mig så finns jag alltid där. Jag vill kunna ta bort allt det dåliga. Ibland, eller väldigt ofta är jag för blåögd och tror allt för väl om folk. Jag är nästan alltid för snäll och det utnyttjar många människor. En nedgång eller en motgång får inte mig att vända någon ryggen, snarare tvärtom, jag finns där och stöttar och hjälper. Jag om någon vet att det alltid hjälper att prata av sig om något inte är bra. Det hjälper bara i sig att veta att någon finns där och bryr sig. Även om jag har egna problem så stoppar det inte mig att försöka hjälpa och ta på mig andras problem också. Jag vill alltid tro det bästa om folk. Så många gånger jag kämpat för att lösa ett problem utan lösning, men jag ger inte upp för det. Jag kämpar länge och väl för de jag tycker om och som ligger mig varmt om hjärtat. 

Tell me what's wrong, I want to help you. ♥

Det värsta är inte att bli sviken utan det är att inse att man blivit totalt lurad och bedragen, förd bakom ljuset. Då undrar man vad sanningen egentligen var, hur det egentligen låg till. Det är ett evigt grubblande, undrande och konstanterande.

It hurts like hell.

Someone told me - "sometimes the chase is better than the catch"

"it takes two to tango"

Ska jag hålla fast det eller låta det gå? Just nu vet jag inte. Jag vill så gärna, men jag borde kanske inte blunda för sanningen. Det finns snart ingen ork kvar, är på vippen att ge upp det. Ge upp det jag så länge trott på och kämpat för. Jag vill inte hamna där igen men det är just dit jag är påväg nu. Snart är första halvan av året avklarad och idag står jag här och inser att jag inte har förändrats ett dugg, jag ser mönstret som upprepar sig gång på gång. Jag klev ur en mardröm och vandrade rakt in i flera andra. Helst vill jag blunda och tro att allt det onda, elaka, jobbiga, tråkiga, hemska är borta när jag öppnar ögonen igen, men det här är min verklighet. Det spelar ingen roll hur mycket jag blundar för i slutet av dagen står jag ändå här mitt uppe i allting, det är ingen annan som tar skada, det är bara jag själv. Ska jag gå på magkänslan, lyssna på hjärnspökena eller ska jag bara strunta i allting och 'go with the flow'? Det här är frågor jag ställer till mig själv varje dag, men inget vettigt svar kommer jag fram till.. Jag önskar att allting bara var lite lättare.

Varför jag för? Varför varför varför?
Ge mig ett svar, ett tecken, något. Vad som helst?!

Jag lovade mig själv. Kunde trots det inte låta bli. Konstigt är det egentligen.

Det är upp till bevis.

"Everybody has ups and downs and everybody become insecure sometimes"

"Var man (kvinna) är sin egen bov."