.

Det har känt ganska motigt de senaste dagarna. Verkligheten har liksom kommit ikapp mig. Max har åkt hem och börjat jobba igen, vilket innebär att bo själv och spendera hela dagarna utan sällskap. Det som känns mest jobbigt är att det är så långt mellan oss, det går ju liksom inte bara att kila över när man känner för det.. Skolan har dragit igång igen och detta innebär - spendera hela dagarna med näsan i skolböckerna eller framför datorn med skrivarbete. Igår slog detta mig som en örfil rakt i ansiktet. Ensamheten. Jag hatar att vara själv, jag är så fruktansvärt sällskapssjuk! Igår kände jag mig trasig. Idag känns det lite bättre. Jag tänkte efter lite grann, och jag är ändå duktig. Trots enorma motgångar under hela min studietid, så har jag tagit mig igenom allt och idag är det bara fem månader kvar och jag har inte en endaste liten rest. Allting har jag klarat av, även om det inte varit så lätt alla gånger. Det har varit gråt, ångest och panik (för att nämna några saker) men i slutändan har jag bitit ihop, samlat mig, tagit mig i kragen och genomfört allting. Jag borde egentligen vara stolt! Idag sitter jag här lite lönnfet, trasig i kroppen (kronisk smärta) och med lite skavanker här och där, men jag lever trots allt ändå ett helt okej liv. Ni som läser detta kan nog inte egentligen förstå hur mycket jag har kämpat och vad jag har gått igenom för att kunna stå här idag, på egna ben. En "normal" människa hade sjukskrivit sig och försökt att ordna upp allting och hitta tryggheten, men inte jag. Jag kämpar på dag ut och dag in, brottas med alla problem och beslut som måste tas. Det är inte alla gånger som det är så lätt.. Innan det här året är slut så ska jag göra så att jag känner att mitt liv är bra, att jag trivs med det - jag lovar mig själv det.

 

/ I