.

Tänk att ett helt år har gått sen den dagen. Jag kan knappt förstå att det är så länge sedan nu. Tiden snurrar alldeles för fort. Hade jag vetat det då, allt det jag vet nu, skulle jag verkligen gett mig in i det? Nej kanske inte, för det gör fortfarande ont.. Visst, tiden läker alla sår sägs det ju men i detta fall handlar det snarare om att jacket efter såret har blivit ett ärr som sakta bleknar mer och mer. Detta sår har rivits upp många gånger under detta år, och ärret är stort och fult. Trots allt det fula, dumma och onda så kan ändå, i vissa svaga stunder, tänka tillbaka på det som var bra och så underbart härligt fint och sakna det något enormt. Fast ändå ställer jag mig alltid frågan om de små guldstunderna som fanns där, om de fina ögonblicken, gjorde det värt all den smärta, sorg och saknad? Det här har varit det tuffaste året någonsin, jag har kämpat i stort sett varendaste dag. Ingen kan veta eller förstå hur djupa spår detta har satt i mig. Det är tur att jag har så otroligt fina människor i min omgivning som ändå gör det värt att inte ge upp. Tack till alla er som alltid finns där och bryr er. Jag vet att det inte alltid är så lätt eller roligt att handskas med sådant här. Ni får mig att tro att det kommer en dag då allt blir bättre. Jag lever för "en dag i taget" och när jag minst anar det så är dagen då allting är lite bättre här. Plötsligt händer det.