.

Igår hade vi rörelselektion i skolan, jag fick superont i huvudet, ögonen och nacken, nästan migrän. Jag har insett att det nu har gått 3,5 år sedan den där dagen då kärringen i blå bil förstörde mitt liv, min moped och mina kläder. Den dagen, torsdagen den 21 juni 2007, minns jag som om det var igår. Mitt liv tog en stor vändning, jag har fått anpassa det efter skadan jag fick den dagen. Hade jag inte varit så envis med min klädsel och klätt på mig jeans, jacka och strumpor innan jag åkte hemifrån mamma till pappa så hade jag definitivt fått fler skador. Kanske hade jag brutit min arm som jag då istället fick en stor blödning inuti? Hade jag skrapat upp hela benen? Det finns många frågor som man efter såhär lång tid har hunnit tänka på flera gånger om. Tänk om jag hade ätit lunch hemma hos mamma innan jag åkte, om jag bara åkt fem minuter senare, då skulle det inte inträffat. Många gånger under dessa tre år har jag mått botten tack vare eller rättare sagt på grund av denna skada. Men allt jag gått igenom kanske har gjort mig starkare? Jag hade aldrig klarat allt detta om det inte var för mina fina och underbara föräldrar, dom har funnits där för mig, hjälpt mig när allt varit botten och hållt mig ovanför ytan. Men det är nog ingen som förstår hur det egentligen är, jag har ett handikapp som ingen ser. Vet man inte så kan man aldrig lista ut att jag lider av kronisk huvudvärk, nervsmärta och migrän. När jag får blir pangbom trött för att det har varit mycket påfrestningar och händelser som fått huvudvärken att tillta så kan folk tro att jag bara är oförskämd. Många, jag vet inte hur många, brukar säga till mig: "Hur kan du vara trött, du som är så ung. Du ska ju vara pigg och kunna springa runt och vara uppe hela nätterna". Det är det värsta jag vet för det är inte så att jag valt att ha det såhär. Ni anar inte hur mycket jag fått kämpa de här 3,5 åren. Jag har gått från bottnarnas botten till att klarat av plugget ett helt år och helt felfri, skaffat en egen lägenhet, jobbat skiten ur mig. Varje dag är en kamp mot smärtan, även om jag mer eller mindre lärt mig leva med det här nu. Men som sagt, utan min familj, mina föräldrar och bröder, hade jag inte kunnat klara av det. Jag älskar min familj! ♥