.

Jag har ju glömt att berätta om i somras när jag, efter mycket tjat från svärmor, provade på att rida på en av hennes fina hästar. Det var en av de få dagarna då solskenet byttes ut mot spöregn på en sekund, och jag hade varken regnjacka eller vattentäta skor. Just därför så tyckte jag att jag hade en anledning till att få "slippa" rida just den dagen, men nej du. Svärmor Anette tog fram en regnjacka och ett par bastanta skor och sa "ta på dig de här du". På med grejorna och ut i spöregnet. Livrädd! Som tur är var Anette väldigt pedagogisk och berättade exakt hur jag skulle göra. Jag som är den ovigaste mest djurrädda pälsallergikern hoppade upp i sadeln och så travade vi runt på ridbanan, galloperade lite och skrittade och fasiken var läskigt det var. Kändes som att jag höll krampaktigt i tyglarna och jag trodde jag skulle ramla av vilken sekund som helst. Efter, vad som kändes som ett bra tag, fick jag äntligen hoppa ner på marken igen, och om det inte vore för att det var massa hästskit där så hade jag nog pussat marken. Lycklig var jag för att äntligen slippa allt tjat och prat om att jag ska prova rida. Svärmor tyckte dock att jag var duktig och att det såg ut som jag ridit förr. Nu frågar hon ofta om jag vill rida när jag kommer dit. Och vet ni vad... Jag har alltid en bra ursäkt på lager! Jag tror jag lämnar det där med hästridningen åt de som kan, och håller mig till det jag kan istället. Förresten, bilden som Max tog talar nog sitt egna språk - glad men livrädd tjej på hästryggen.